Wow – vilken fantastisk vecka. Inte bara för att det gick kanonbra för våra hästar, utan också på grund av alla härliga människor som hjälpt till att arrangera och alla deltagare som hjälpte till att hålla stämningen på topp i dagarna fyra.
Vi hade 68 mil enkel resa, plus 8 mil för att hämta husvagnen vi hyrt. Fem stycken – jag, mamma Mia, dotter Theia, bästa väninnan Magdalena och kusinen Nathali, gav oss av tisdag vid lunch och körde de första 45 milen till Hammar utanför Askersund där vi spenderade natten hos Emilie på Ruerna. På onsdag eftermiddag ankom vi till Isaksbo vid Avesta och lastade av hästar och sen körde två av oss upp för att hämta helgens boende utanför Gävle. Jessica som äger Escania’s Phoenix Gold och fotograf Caroline som också skulle sova med oss slöt upp på Isaksbo.
Torsdag morgon var det dags för dressyr och jag var så nervös. Vi skulle ju toppa formen till Riks hade vi tänkt och 10 minuter innan det var dags att starta small det till i min rygg. Jag hade redan på måndagskvällen känt av ett tidigare problem i höften som nu flammat upp i en akut inflammation. Hade försökt dämpa det med diklofenak i två dagar vilket lyckats någorlunda. Nog sagt, av hästen och stretcha – Magdalena rusade till bilen och hämtade Voltaren gel att smörja in med. Upp på Kitty igen och så in i collecting ring. Väl inne på banan var jag enormt fokuserad och hade en häst som för första gången tände till innanför staketen. Problemet vi haft tidigare är att hon är jättefin på framridningen och ”dör” när hon kommer in på banan. Nu bjöd hon ordentligt, jag satt och bara styrde runt. Att hon tappade formen och gick lite framför lod det brydde jag mig inte om, jag ville inte knåpa ihop henne med risk för att tappa bjudningen. Efteråt var jag så nöjd att jag fick tårar i ögonen, och som om det inte vore nog så slog vi vår procent ordentligt, trots att det sades att domaren var hård fick vi 64,1% och hamnade på en 7e plats, precis utanför placering.
Eftermiddagen fortsatte med tömkörning för Escania’s Phoenix Gold som blev 2a plac och därefter löshoppning där han fick 7-7 och Escania’s Kitalpha blev bästa 1-åring med 7,5-7. Det märks att han växer, 3-åriga Nixon, det syntes även i visningen på fredagen där han hade svårt att få fram sin fina trav ordentligt. Han föll dock den Amerikanske domaren i smaken och utsågs till Bästa Ungvalack. Det här med att vara bäst verkar ligga i släkten för ett par timmar senare så utsågs storebror Tullesbo Cruzado Correll, ( samma mamma: vår älskade Penny och e. vår älskade Smokey men uppfödd hos Helén van den Born) till Bästa Vuxen Valack och vann därmed vandringspriset som Escania Morgans skänkt till SMHF. Jätteroligt!!
Som väntat tyckte Amerikanske Steve Davies att Escania’s Kitalpha inte var i rätt fas just nu. Det är det som är så otacksamt med 1-åringar, ena dagen är de fina och nästa ser de inte kloka ut och rör sig stelt och vingligt. Vad vi tycker om den svenske domaren och hans poängsättning över hela gruppen visade hästar behöver vi kanske inte skriva ut mer än att vi ifrågasätter starkt att 2/5 av alla visade hästar verkligen förtjänade de 35p och ner till 29p som de fick utdelade. Vad jag vet så har vi inte så dåliga hästar i det här landet. Nog om detta..
Kitty var jättefin i juni, men under tävlingarna på High Chaparral gick hon ner ordentligt i vikt och efter det, med det dåliga betet som varit, så har vi inte fått till överlinjen ordentligt igen – så i jämförelse med de andra fina flickorna såg hon väldigt anonym ut och hade inte en chans såklart. Mer väntat än oväntat. Jag visade även Scandinavian Hawkeye vars matte Christina Bucht blev jättenöjd och Amberfields Dun Heartbreakin’ vars matte Anne L också verkade nöjd. 
På lördagsmorgonen var det dags för Trail. Då protokoll saknades fick jag syssla med att fixa fram sådana istället för att hinna rida fram Kitty ordentligt men döm vår förvåning då vi korades till segrare och därmed också tog hem Regionscupen till Syd. Jätteroligt då vi inte heller hunnit träna något sen i maj. Escania’s Phoenix Gold och Jessica är duktiga på Trail in hand och vann den klassen, Escania’s Kitalpha kom trea och vann då Regionscupen för Syd eftersom de övriga två placerade inte deltog i den.
Klockan 13.00 var den stora Jubileumsparaden som det planerats för länge. Kitty spändes för den lånade vagnen och fick först dra VIP-gästerna Jan Säbb och Olov Olofsson (före detta ordförande i SMHF) till VIP-tältet. Där väntade mamma, Theia och Nathali utklädda till brudpar och tärna för att delta i paraden. Den vanns efter många applåder av Zorro – Näsuddens King of Spades.
Senare på eftermiddagen var det avelsklasser och där segrade välförtjänt UVM Trillium av stona och Näsuddens King of Spades av hingstarna. Till BIS utsågs Signahls Maribelle, som vid sidan har ett mycket uttrycksfullt stoföl e. UVM Kingsland Bay. Reserv-BIS blev Näsuddens Lucy In The Sky, med föl vid sidan e. Hmstd Captains Cream Soda. Stort grattis till er alla!
Kitty deltog i Pleasurekörningen efter detta och vi hann knappt mer än att sela av förrän det var dags att sadla på inför Hunter Pleasure. Under ritten hade jag jätteroligt, hon hade känts lite låst i ena sidan inför trailen och även i vagnen men under HP’n så lossnade hon och gick riktigt bra, det var verkligen ”a pleasure to ride”. Vi har bara testat pelhambett en gång tidigare, dvs förra veckan, men hon funkade fint på det.
Lördagens middag blev lika trevlig som fredagens, det var sång och prat och tjo och tjim. Mycket god mat också, givetvis! Dock gick vi och lade oss i hyfsad tid då det återigen blev en tidig morgon eftersom vi var tvungna att hinna tömma och städa husvagnen också.
På söndagens morgon red jag fram Kitty inför Western Riding. Fick inte igenom henne helt på hjälperna. Hon hade tagit ut sig rätt bra i vagnen dagen innan och fick sova ute i hagen hela natten för att riktigt slappna av. Hon gick ändå hyfsat på stångbettet med nån liten miss, vi kom 4a och det är jag jättenöjd över. Tog ner henne till stallet och masserade henne samt bytte till tränsbettet. Inne i Reiningen kände jag dock att hon inte hade ork ordentligt vilket var synd för i vanliga fall är det här hennes favoritgren. Jag velade över om jag skulle starta Pleasure. Då hon ett par gånger innan varit väldigt laddad i just denna gren kände jag att det kunde vara passande att hon faktiskt var väldigt avslappnad den här gången så vi får in rutinen. Hon var trött, både mentalt och kroppsligt men hon gjorde det, för hon har världens största hjärta och vill så gärna göra rätt. När vi blev utropade till 3e placerade så grät jag igen. För min fantastiska häst, som alltid försöker, och alltid alltid gör sitt bästa. För att hon är en Morgan.
Vi strök hoppningen, nu hade hon gjort tillräckligt för den här helgen och det fick räcka så. På eftermiddagen delades alla vandringspriser och troféer ut. Älskade Goldget Kitty har burit mig genom ännu ett Riks och kämpat i medvind och motvind med allt vad hon orkat. För detta har hon förärats en 2a placering i Sport Morgan Trophy bland 15 andra hästar efter vinnaren Näsuddens King of Spades. Hon vann också MSHA Trophy och utsågs därmed till Bästa Allroundhäst 2013. Det här var ett av våra delmål men att hoppas och verkligen genomföra det i så stor konkurrens, det är skillnad. Jag är rörd, och tacksam. Kitty, du är bäst. Det är du faktiskt.
