Ligger här på kvällskvisten och funderar över livet. Tänker på mina fantastiska föl som jag är så väldigt nöjd med. Jag kan direkt erkänna att det är vår bästa årgång och det är iofs inte så konstigt, det är andra generationen Escania-uppfött och det tar ett par generationer innan man landar i det som blir ens signum. Jag är nöjd med och stolt över alla hästar som fötts här, det är fina och talangfulla hästar som det ska bli mycket spännande att följa. För mig handlar inte uppfödning bara om att sätta föl till världen. Den tid, den energi och den planering man lägger ner för att få fram det man önskar i sina avelsmål – det är fruktansvärt häftigt att få se resultatet sen när fölet kommer ut och få bekräftelse på att man tänkt rätt alternativt vad som bör tänkas på till nästa gång. Men för mig slutar det inte där. Det ligger på mitt ansvar att ge dessa unga individer de bästa förutsättningar i livet. Jag har haft tur, eller kanske kan det kallas skicklighet – att vara en god människokännare, och hittat extremt bra ägare till de föl som varit till salu här. De är ambitiösa, duktiga och sunda i sitt hästtänk. De låter mig följa med på fortsatta äventyr och jag är innerligt tacksam över detta. Ni är toppen, tjejer. Jag känner ett livslångt ansvar för mina uppfödningar, de betyder så mycket för mig. De som får stanna kvar på gården ges förutsättningarna att få rätt skötsel, vård och utbildning med tydliga mål. För mig är detta viktigast av allt. Detta är hela det färdiglagda pusslet som ska benämnas uppfödning. Annars handlar det bara om reproduktion.